Leeann hade allt. Ett fint hus, bra jobb som skådespelare, pengar, vänner, sambo och två barn. Men hon anade inte hur lite tid hon hade kvar i Bridgeport. Hon sökte en roll i en film och fick rollen! Filmen utspelade sig på en ö i Moldavien och därför skulle hon åka dit. Det var där allt började.
"Hej då mamma! Jag kommer sakna dig!" sa hennes dotter
Sanna och kramade henne. Hennes son
Joann hade inte börjat prata ännu men hon kramade honom. Hon sade adjö till sin älskade sambo
Peter och gick ut. Taxin stod redan utanför och körde henne till flygplatsen.
"Lystring alla resenärer. Delar av systemet har gått sönder och går inte att laga. Vi behöver nödlanda och kommer att landa på vatten. Var vänliga ta på er flytväst och gå lugnt till närmsta utgång. Hoppa inte förrän vi ropar ut i högtalarna." Panik. Panik utbröt i flygplanet. Oroliga föräldrar tog på sig själv och barnen flytväst och bar dem till dörrarna. Ingen släppte dem de älskade. Men
Leeann hade inte någon hon älskade, inte på planet i alla fall.
Leeann gick tyst till närmsta dörr med flytväst på och kunde inte sluta tänka på sin familj. Vad skulle dem göra när dem fick veta vad som hänt? Skulle
Peter träffa någon ny? Hur skulle
Joann bli? Vem skulle
Sanna gifta sig med? Vad skulle dem bli?
Någon knuffade till
Leeann i ryggen och hon föll ut. Flygpersonalen hade tydligen sagt till att gå ut men
Leeann hade inte märkt det.
Leeann föll och vattnet närmade sig. Plums!
Leeann simmade upp till ytan igen och såg en livbåt. Så snabbt hon orkade simmade hon dit i den klumpiga flytvästen och hoppade upp. Hon paddlade allt vad hon kunde, bort från flygplanet. När hon inte längre såg flygplanet lade hon sig ner i båten och somnade, utmattad.
Leeann vaknade av den starka solen i ögonen. Hon låg på en sandstrand. Livbåten låg en bit bort, den också på land.
Leeann var utmattad och kröp bort mot livbåten. Hon hade ett svagt minne av att hon föll ur livbåten men hon var allt annat än säker. Hennes långarmade tröja var varm, dem långa jeansbyxorna var sönder och dessutom rena plågan i värmen och hennes skor hade trillat av. I livbåten låg där en nödväska som bland annat innehöll en kniv. Hon skar av en del av tröjan och skar byxorna till shorts. Hon skulle skaffa nya byxor, men dessa fick duga sålänge.
Leeann lade ner allt i väskan och lämnade kvar livbåten tom. Hon började gå inåt mot ön. Hon följde en flod som hon skulle kunna fiska i, längre och längre in.
Efter ett tag skymtade hon något bland träden. Ett hus! Hon sprang fram, men ingen var där. Det var en perfekt plantering utanför med massor av växter. Hon skördade alla som var klara och som den naturälskare hon är tog hon ett litet samtal med några av växterna. Hon öppnade dörren till det lilla skjulet. Det var ganska häftigt för att ligga på en ö mitt ute i ingenstans. Den som bott här hade tillverkat en gitarr av trä och rep, hade ett kylskåp, hink med döda fiskar i, sovsäck, till och med en pissoar.
Fast sedan fick
Leeann se en otrevlig syn. Den som bott här levde inte. På golvet låg det ett skelett från en människa.
Leeann sprang ut igen men allt hon skördat och sprang från det håll hon tror att hon kom från men slutade inte följa ån. Hon kom fram till en liten dunge och satte sig ner. Här skulle hon bo. Hon fixade en kjol och tog av sina trasiga byxor men sparade dem i fall att.
Leeann Westdahl
Ungdom
Egenskaper: Fiskare, gröna fingrar, karismatisk, älskar naturen, händig
Favoriter: Musik Inde, Mat Vegitarisk Dim sum, Färg Grön
Leeann har aldrig varit särskilt stark eller modig. Hon är ganska kort och liten. Har två barn och en sambo där hemma. Föredrar att vara på den säkra sidan. Har jobbat som skådespelare. Anpassar sig väldigt lätt.
